utflykter

Det är något speciellt med klubbhus, i synnerhet när klubbhuset tillhör en båtklubb. Vi SBK-are har nu ett att vara riktigt stolt över. I England vimlar det av dem. Den ena snobbigare än den andra. SBKs utsände besökte Royal Lymington Yacht Club, Island Yacht Club och startkanonerna utanför Royal Yacht Squadron.

Klubbhusets pub en söndag före klockan 12 i slutet av april.

Utsikten över Lymington River med tidvattnet på väg ut.

Motsvarigheten till SBKs jolledäck.

En riktig sjöbuse mötte oss vid ingången till The Needles, en västlig landtunga vid ön Isle of Wight på Englands sydkust.

The Needles med sin röd-vita fyr är ett klassiskt landmärke för seglare. Här passerar under högsäsong mängder av kappseglande båtar, bland annat i Fastnet Race och Round the Isle of Wight Race. Tidvattensströmmarna når över fem knop.

Kalkstensklipporna innehåller tydligen mycket salt.

Puben på Island Yacht Club var stängd denna söndag.

Jo, det är viktigt med både gubbar och tradition i England.

Men det är en kvinna som intar hedersplatsen.

Hennes avlidne man hänger porträtt i pubrummet.

Det gick dock att både få en bit mat och en öl denna lugna söndag på Island Yacht Club.

Klubbens olika ordförande genom tiderna är givetvis dokumenterade i guld.

Utanför Englands i särklass snobbigaste båtklubb, Royal Yacht Squadron, står startkanonerna för klubbens regattor på parad. I trälådan förvaras signal- och startflaggor.

Klart godkänt på putsningen. Startkanonerna används fortfarande vid regattor.

 

Flitiga besökare med minnet i behåll kanske kommer ihåg den gamla bilden från Sandhamn? Den visades i samband med ”En regnig tur i skärgården” och frågan var, och framför allt vem kunde besvara frågan om vilken jakt det var fråga om? Kaptenen på Astrella ger här svar:

”Beträffande ångjakten i Sandhamn så är jag rätt säker på att det är K.A. Wallenbergs ångjakt Fujiyama, byggd 1895 i Glasgow, 35 meter lång. Skänkt till flottan som utbildningsfartyg. Slutade sina dagar som målfartyg. Någon missade och sänkte fartyget någonstans utanför Huvudskär
//Lasse”

Han har med största sannolikhet helt rätt, den gode Lasse Östervall. Här en bild när ”Fujiyama” tuffar på i Stockholms skärgård på den tiden det begav sig. Foto: Digitalt museum

Och här har vi kaptenen själv, bankdirektör K.A. Wallenberg till rors på ”Fujiyama”.Foto:Digitalt museum

Vår egen kapten i SBK, Lasse Östervall, har i skrivande stund lämnat bryggan och ratten ombord på jakten Astrella för att njuta en av stilla och fin septemberkväll:

”Ligger i Napoleonviken, kav lugnt, inte en båt. Fantastisk kväll. //Lasse”

Den som vill fördjupa sig i HMS Fujiyamas öden och äventyr kan ta del av följande långläsning, skrolla ner till sidan 82 i pdf-dokumentet, klicka här.

 

Datumet var satt. Torsdagen den 26 augusti skulle nye SBK-medlemmen Wayne Boswell och jag ut i skärgården, gärna så långt ut som möjligt. Kanske ända ut till Svenska Högarna? Vi kom iväg men ack så det regnade och en nordostlig kuling gjorde knappast resan mysigare.

Förväntansfulla och med välfyllt kyl- och barskåp kastade vi loss på utsatt tid från SBKs hamn. Sjöräddningens utmärkta väderapp ”Kustväder” visade rött längst upp i appen: ”Kulingvarning Norra Östersjön, NO 14-17 m/s”. Efter att ha läst det meddelandet kändes det sådär att behöva ge sig ut på, i stort sett, öppet hav. Östersjöns krabba och korta sjö i en kuling är inget man söker upp frivilligt. Så det blev varken Björkskär, Stora Nassa eller Svenska Högarna.
Däremot blev det en hel del annat som gjorde vår resa i Stockholms skärgård, några regniga och blåsiga dagar i slutet av augusti, skönt minnesvärda.

Vid Träskö-Storö kom en räv förbi och undrade säkert vad vi gjorde där.

Vid Bockö-Storö öster om Möja hittade vi en väl skyddad naturhamn där Navigationssällskapet arrenderar ett område i den sydostliga delen av Västerviken. Sällskapet har här borrat fast ett flertal bergsöglor och även skyltar på träd att området tillhör ”Navis”. Några andra båtar syntes inte till och det blåste som attan i trädkronorna ovanför oss så vi hoppas att vi är förlåtna trots att vi inte är medlemmar. 

Att ligga i båten och höra regnet smattra kan bli långtråkigt, så när det lättade upp begav vi oss på upptäcktsfärd. Målet var en sjö någon kilometer bort. I snårskogen kom vi både fram och tillbaka även om priset var, vilket vi upptäckte två dygn senare, sammanlagt fem fästingbett. Detta trots regnställsbyxor och stövlar. Foto: Waynes självutlösare (vilken det tog en del möda att förstå sig på).

Fin bild på ett träd som sydafrikanen Wayne tog. Själv är det lätt att bli lite hemmablind för det fina i svensk natur.

Att bada i 15-gradigt vatten och regn är toppen.

Någon fisk blev det inte men pulverkaffet smakade gott.

Seglarhotellet i Sandhamn som det såg ut en mulen dag i augusti 2021.

Kungliga svenska segelsällskapets klubbhus som det såg ut strax efter invigningen 1871.

Stora lyxiga (eller ska vi kalla dem vräkiga) motorbåtar tar över allt mer i dagens Sandhamn.

Men de fanns även i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. (När jag hämtade hem bilden från nätet trodde jag först att det var Kung Oscar II:s jakt ”Drott” som låg vid Sandhamns brygga. Men så blev jag tveksam, ”Drott” hade två skorstenar och rak stäv. Jakten på bilden har en skorsten och klipperstäv. Kanske någon av SBKs medlemmar vet, i så fall skicka ett mail. Annars är det nog lättast att fråga kaptenen på Astrella, tillika SBKs ordförande Lasse Östervall. Han borde veta.)

Norska R12-an ”Vema III” låg väl förtöjd vid den andra bryggan och på så sätt kan man väl säga att hon försvarade segelbåtarnas glansdagar i Sandhamn.

En annan bild hämtad från nätet. Riktig så här kallt var det inte när vi var där. Sandhamns värdshus har funnit sedan 1672 och menyn från 1700-talet bestod, enligt tidningen Mitt i, av ”saltströmming, saltat kött och potatis. Någon gång sälkött eller palt gjord på sälblod. Maten sköljdes ner med brännvin och öl. Till kvällsvard kunde det bli rågmjölsgröt med kärnmjölk eller kanske så kallad grötväta, alltså sirapsvatten med ättika.” Menyn har ändrats sedan dess kan Wayne och jag gå i god för. Biff Rydbergaren var riktigt bra…

…och sköljdes ner med en öl på Seglarhotellet,  före detta KSSS klubbhus. 

Med andra ord, en fin tur i Stockholms skärgård, trots regn och och kuling.

Ekskär är Lidingö båtförbunds klubbholme. Det innebär att den till viss del även är Skärsätra båtklubbs klubbholme. Detta av den enkla anledningen i att SBK ingår i LBF. Till Ekskär begav vi oss på midsommardagen 2021.

Det är en fin ö, Ekskär. Belägen i mellanskärgården, granne med Svartsö. Det känns lite privilegierat att knata omkring på en ö i Stockholms skärgård och känna att den här ön är liksom lite, lite min ö. Så är det ju naturligtvis inte, ön tillhör Lidingö båtförbund men ändå…känslan finns där. Så länge Skärsätra båtklubbs standert är hissad under vantspridare eller på annat sätt visas vid tillläggning så är det ett bevis på att man tillhör de som får ligga gratis vid bryggorna och ta del av det som Ekskär erbjuder.

”Välkomna”, säger en vänlig röst när vi glider in med fören mot bryggan. Vi får hjälp med de förliga förtöjningstamparna och allt är frid och fröjd när frågan kommer, även den sagd i vänlig ton:
”Jag kan inte se er klubbstandert. Är ni medlemmar i någon Lidingöklubb?”
”Jodå”, svarar jag. ”Den finns där på styrbordsidan”.
”Ja, nu ser jag. Som sagt välkomna till Ekskär.”

Vi fick sista platsen i en välfylld midsommarhamn. Gick på några korta upptäcksvandringar, njöt av det fina vädret, badade, pratade med båtgrannar, läste lite bok, lagade god mat och somnade i en midsommarljus natt. Kort sagt vi hade det riktigt bra på Ekskär.

Interiör från klubbhuset.

Grillplatser finns det gott om på Ekskär…

… här en ny grillplats för i år…

…så ny att prislappen är kvar.

”Styrhytten” är ett mysigt ställe på Ekskärs ostsida. Stugan med sovdel, veranda och sällskapsrum går att boka gratis för medlemmar i Lidingö båtförbund och därmed även för medlemmar i Skärsätra båtklubb.

Givetvis med egen grillplats.

Nautiskt mys blandas med…

…koll på internationell tågtrafik.

En gång i tiden var ”Styrhytten” en sjögående kommandobrygga.

Sen midsommarkväll med Anna på Styrhyttens veranda.

Lidingö båtförbunds emblem målad på Ekskärs nordliga klippa. Läs mer om målningen, klicka här.

Aktiva medlemmar i LBF har den senaste tiden jobbat hårt för att få Ekskär till vad det är idag. Kompassrosen på huvudbryggan är bara ett litet exempel.

Strax efter midnatt och solen på väg upp igen.

Dags att blåsa ut ljusen och krypa till kojs.

Ekskär välkomnar alla medlemmar och erbjuder bla:

• Bra och trygga hamnmöjligheter vid bryggor med bojar
• Klubbhus med veranda och öppen spis
• Toaletter
• Vedeldad bastu vid stranden med härligt västerläge
• Grillplatser
• Övernattningsmöjligheter
• Lek- och badmöjligheter
• Läs mer om Ekskär, klicka här

En helt vanlig junidag tar jag båten till den klassiska skärgårdsön Grinda. Ön är ett populärt utflyktsmål för både stockholmare och utländska turister, vare sig de kommer i egen båt eller med Waxholmsbåt. Mycket har hänt sedan jag senast var där.

Text&foto:Hasse Bauer

Från Skärsätra båtklubb till Grinda är det cirka 15 sjömil. Förhandssnacket om Grinda var att det skulle vara fullt med folk och svårt att få plats vid brygggorna. Så är det säkert under högssäsong men inte denna dag. Gästhamnsplatserna gapar i stort sett tomma. En vardag några veckor före midsommar är det överhuvudtaget befriande lite med folk och båtar i skärgården. Det gäller även ombord på Waxholms- och Cinderellabåtarna som trafikerar ön.

Grinda har utvecklats eller – beroende på hur man ser det – förändrats en hel del de senaste åren. Idag erbjuds allt från naprapatbehandling och kurs i förarintyg till uthyrning av kajaker, SUP:ar och mountainbikes. För den som inte har fått sitt shoppingbegär tillfredsställt finns Grindas egna klädkollektion att köpa, en Toast Skagen för att avnjuta i sittbrunnen går att beställa som Take Away. Spela fotboll på någon av ängarna går lika bra idag som när jag var där med mina två söner för sisådär 25 år sedan.

Inget av detta har jag tänkt göra under mitt livs andra besök på Grinda. Med min nyinköpta bok i handen ”Vandringar i Stockholms skärgård” ger jag mig ut på stigarna för att upptäcka ön på närmare håll.

Men innan dess en snabb uppdatering via Wikipedia:
” Grinda är en kuperad ö med hällmarkskog och branta klippor som speciellt på öns norra del stupar brant ned i vattnet. På den södra och mellersta delen av ön finns ett odlingslandskap. Ön domineras av två bergryggar, vilka skiljs åt av en stor vik, Källviken, och den odlade delen. Öns högsta punkt, Klubbudden, är 35 meter hög.
Den karga miljön utgör goda jaktmarker för berguven, som regelbundet uppehåller sig på Grinda. Även lärkfalkar förekommer. På soliga klippor kan även hasselsnokar ses.”

Utsikt från Klubbudden, Grindas högsta punkt, 35 meter över havet.

Grinda passar utmärkt för den som gillar att vandra.

Ängen vid Klubbviken en dag i juni 2021.

Solcellsdriven bryggbelysning vid Norra hamnen.

Titta noga på bilden. Nedanför trappan på stranden ligger en röd sovsäck.

I den har Arnoud Guichaoua från Paris sovit i under natten. Vi fick en lång och trevlig pratstund där Arnoud berättade att han precis kommit från Abisko efter att ha åkt skidor och bott i tält ute på vidderna vid Vassijaure. Hans fortsatta planer var att ta sig till Svartsö för där ”har jag sett på kartan att det ska finnas två insjöar vilket måste vara ovanligt för en sådan liten ö. Sen bär det nog iväg till Värmland”. 

Den pampiga jugendvillan som byggdes 1906 och fungerat som både direktörsbostad, behandlingshem och barnkoloni står kvar i fint skick.  Idag och sedan flera år tillbaka finns här en av skärgårdens mest berömda krogar – Grinda Wärdshus.

Min sju kilometer långa vandring närmar sig slutet.

På värdshuset är det lätt att fylla på vätskebehovet efter en fin dag i mellanskärgården.